Recension: Apollon - Eldens hemlighet.

Titel: Apollon - Eldens hemlighet

Författare: Rick Riordan

Förlag: Bonnier Carlsen

Sidantal: 437

Handling: 

 Rick Riordans självupptagne, skönsjungande hjälte Apollon är tillbaka! Efter att ha blivit förvisad från Olympen och nedkastad på jorden i form av den finnige 16-åringen Lester Papadopoulos har den före detta solguden inget annat val än att som dödlig ta sig an Zeus utmaningar. För att blidka sin far, få tillbaka sitt sexpack och kanske (kanske!) lyckas ta sig tillbaka till Olympen måste Apollon hitta fem försvunna orakel. Men hindren är många, inte minst för att tre onda, blodtörstiga romerska kejsare gör allt för att stoppa honom.
Den här gången bär det av till den oberäkneliga och farliga Labyrinten, där Apollon, Meg och Grover måste befria ett orakel som talar i gåtor. Samtidigt är den tredje kejsaren dem hack i häl, och han visar sig vara den grymmaste och ondskefullaste av dem alla. Nu måste Apollon återigen svälja sin stolthet, greppa stridsukulelen och ta sig an utmaningen helt utan gudomliga krafter. Tonåringen Lester Papadopoulos kommer att behöva hjälp från sina vänner för att klara det här. Mycket hjälp.

 

Denna goding har nu blivit läst! För er som följt mig sedan någon månad tillbaka vet att jag blev väldigt glad när jag såg att Apollon - Eldens hemlighet kommit på svenska. Tyvärr blev läsningen lite av en besvikelse.

Berättelsen är bra, riktigt bra! Den har spänning, mycket humor, äventyr, vänskap och allt som en riktigt bra bok för 9-12 åringar ska ha, men det är också det som är problemet för mig. Jag har blivit för vuxen i min läsning och efterfrågar mer än vad jag får tillbaka från boken.

Språket känns platt och tråkigt, vilket gör att jag snabbt ledsnar på att läsa. Jag rycks inte med på samma vis som jag gör när språket är riktigt målande. Jag önskar så att jag vore yngre, för då hade jag älskat att läsa om Apollons galna strapatser!