Recension: Gräspojken.

Titel: Gräspojken

Författare: Christer Lundberg

Förlag: Telegram bokförlag

Sidantal: 369

Handling: Det är under vårterminen 1987 som allt brakar loss. 12-årige Kalle blir halvt föräldralös när morsan får en flipp och drar till Indien. Farsan är upptagen med sina problem och lillebrorsan Björn har blivit sjukligt besatt av skejtboard. Kalle lämnas ensam att utforska den magiska brytpunkten mellan barndom och tonår en period i livet där vad som helst kan hända.

En dag sticker en späd ljusgrön stjälk upp ur krukan i pojkrummet. Den mystiska plantan ser inte mycket ut för världen men lyckas ändå vända tillvaron uppochner.
I skolan guppar klasskamraten Petras bröst under t-shirten och gör det svårt med koncentrationen. Inte konstigt att man kan känna behov av en hobby, något att skingra de tusentals tankar som flyger genom skallen med.
Odlingen som snart fyller sommarstugans källare är inte bara olaglig. Den drar till sig skumma typer, och en mängd helt nya problem.

 

 

Detta är andra boken författade av Christer Lundberg, som jag läser. Den första boken jag läste var Jättebläckfisken. Den boken var jag inte speciellt fascinerad över, då den kändes för otrolig och osannolik. På samma vis känner jag när jag stänger igen Gräspojken.

 

För mig känns det osannolikt att en 12-årig pojke kan börja odla marijuana och att denne pojkes familj reagerar på det vis Kalles familj reagerar och sedan agerar. Denna känsla av osannolikhet gör att jag inte faller för Gräspojken,

 

Ytterligare en faktor som gör att Gräspojken inte tilltalar mig är språket. Jag gillar att läsa böcker där språket berör mig, då jag tycker ord är något vackert. Christer använder sig av ett vardagligt språk och lyckas aldrig skapa någon fantastisk känsla med det språk han använder, vilket är synd. Jag önskar så att jag gillat Christers böcker, men för mig är de en flopp.